tuija

SLUT

Av Tuija Roberntz

Hon hulkar.

"Du skulle aldrig mer, du fick en sista chans, hur kan du?"

Hennes ylande stör honom och irritationen kryper genom hans ådror. Han slår henne, ännu en gång slår han henne. Slaget ger henne kraft, en ilska som förbluffar honom. Det är alltid lika förbluffande för honom att se hennes vädjande ögon bli svarta och fyllda av hat.

"UT! UUT! Kom aldrig tillbaka!” Hon trycker honom ut genom ytterdörrn och låser snabbt, varpå hans ilska återvänder!

"Va Faan!!! Det är ju förihelvete mitt hem också!!!" Han slår hårt på dörren!

Hon petar ut cigarettpaketet genom brevinkastet. Allt är i sin vanliga ordning. Det hela kan liknas vid ett manus som blir uppspelat minst en gång i veckan. Han plockar upp cigarettpaketet och tar sin vrede med sig och springer ned genom mörkret i det nedklottrade trapphuset. Ut i det gula ljuset från lampan i porten. Det är april och och luften är frisk, solen har just kastat sina sista strålar mot deras hus. Ett tio våningar högt hyreshus, likadant som alla andra hus i området. Ilskan pyr fortfarande i hans kropp.

“Faaan”, det stigande vrålet ekar mellan höghusen. Han sparkar mot det bruna teglet. Så tar han en promenad för att vädra sin rastlösa själ. Går bort från förortens svarta konturer över gräsmattan till cykelvägen i tallskogens dunkel. Vid klockan tolv kommer hon komma ned och säga; “Du kan ju inte sova här ute” och låta honom komma in,och så kommer de gå upp, försonas och kramas.

Han tänker på när de var på Cypern. De var 25 år och hade träffats på bilfabriken, där hon jobbade i lunchserveringen och han med att sätta fast motorhuvar på bilarna. Varje dag den våren gick han till lunchserveringen och de blev snabbt förälskade. När sommaren kom och de fick semester, beställde de en charterresa till Cypern. De badade i det turkosa medelhavet och tog långa promenader handihand under palmerna runt turistanläggningen. De drack goda drinkar i baren och solade vid poolen. Men inte bara det, för första gången berättade han om sin barndom för någon och för första gången i sitt vuxna liv grät han. Som ett litet barn hade han snyftat i hennes famn efter att han berättat om hur modern slagit honom och gjort honom till åtlöje inför sina väninnor. Sunniva fick honom att känna sig omtyckt och trygg på ett sätt han aldrig kännt förut.

När de kom tillbaka till Sverige flyttade de ihop. Men behövde hon honom såsom han behövde henne? Långsamt kom de svartsjuka tankarna krypande, varför log hon sådär till bartendern, varför skrattade hon med killen bakom köttdisken. Han började säga elaka saker till henne, saker som han inte menade, förhöra henne och till sist började han slå henne.

Han kommer ut ur skogen och går hemåt längs bilvägen. Han kommer in mellan husen och går förbi den lilla livsmedelsbutiken. Det var ju inte hans fel att han slog, han kan ju inte kontrollera sig! Eller? Ångesten och kylan tränger sig på. Han hade ju tänkt ut i förväg att nu när hon kom försent hem igen, skulle han allt förhöra henne och när hon inte kom med något vettigt svar, skulle han bestraffa henne.

Han går mot deras hus, det är mörkt nu och stjärnorna har börjat blinka. Det enda fönsteret som lyser är hennes. Han är tillbaka i porten och han tänder en cigg. De djupa halsblossen dämpar något sånär ångesten. Innerst inne vet han ju att hon inte har varit otrogen med personelchefen! Han vet inte varför han gör som han gör.

Han gräver ned händerna i byxfickorna och biter ihop, men det hjälper inte, tårarna kommer ändå!  Han släpper ut en loska ur munnen som långsamt, likt en lång tråd, faller till marken tillsammans med tusen små tårar. Röster brister. “Faan”. Han skulle ju alldrig mer slå, han älskar ju henne och han behöver ju henne. Han lutar sig mot porttelefonen och slår med darrig hand deras nummer.

“Jag älskar dig Sunniva”

Han hulkar.

“Fan, kom ner, förlåt, förlåt.”

Klockan borde vara tolv nu.

“För i helvete Sunniva kom neheher!!!” Han skakar.

Sunniva kommer inte ner. Han går ut på gräsmattan huset och försöker se vad hon gör där inne på femte våningen. Har hon somnat med lampan tänd och glömt honom? Tillslut sätter han sig i hörnet lutad mot det bruna teglet och under den gula lampan. Så somnar han.

Det är fåglarna som väcker honom, men det första han får syn på är hennes ansikte bakom glaset. Hennes ögon är nervösa, nästan rädda. Men hon behöver inte vara rädd igår VAR sista gången. Hon lät honom visserligen sova ute, men han förtjänade det. Nu börjar det nya livet. Hon vrider runt låset och öppnar dörren.

“Jävlar va arg du blev igår”, säger han mest på skämt. Men hon förblir allvarlig och så ser han det, hon har en resväska med sig och bakom henne står en till. Alla hans ägodelar står staplade längst nere i den trånga hallen. Hela natten har hon rensat och packat.

Med vidöppen mun och stora ögon ser han på henne. Hon ser trött ut. Hon är ingen ung kvinna längre. Hennes ansikte är fårat och hon har bekymrade rynkor och veck i pannan det sandrefärgade håret är stripigt och uppsatt i en lös knut i nacken.

“Jag orkar inte mer, jag orkar inte. Vi har ingenting kvar!”

Hon ställer väskan framför honom och går in, dörren slår igen bakom henne.

Han står kvar medan det ljusnar över betong och tallar, asfalt och höghus.

nån galen webshop

Mode är konstigt. Jag tänker främst på bilder nu, drömfångare, tatueringar i form av svalor och dödsreliktecknet dyker ständigt upp på internet nuförtiden.